Berg och dalbana..
Jag åkte till min utbildning.
Satte mig i skolbänken, kände hur gråten låg nära.
Vi hade muntliga redovisningar idag och jag fasade för att ens behöva öppna munnen -
visste att det skulle komma endast ett illtjut och gråt då.
Läraren min, som vet om min resa, såg att det inte var som det skulle med mig så hon sa att jag fick lämna in allt skriftligt eftersom jag missade så mycket av redovisningarna när jag var på sjukhuset.
När det var dags för lunch gick jag och pratade med min lärare för att fråga hur mkt hon ville ha inlämnat.
"Men hur är det med dig egentligen? Du ser alldeles knäckt ut" säger hon... och där brister jag.
Jag stod och storgrät i korridoren i min lärares famn.
Underbara kvinna. Det var precis vad jag behövde just då.
Jag fullkomligt vräkte ut allt jag kände och hon fanns där.
Efter lunch kändes det bättre. Jag hade fått ventilera.
Vid 15.30 ringde de från kliniken. De ville att jag skulle öka Puregondosen till 300 och göra nytt VUL på måndag.
"Va? Ska vi fortsätta ändå?"
"Ja, vi får ju se vad värdet visade på blodprovet du tog idag.. Men fortsätt. Vi har skrivit ut två puregonampuller till åt dig".
Så... det gav lite hopp.
Jag ställde tusen frågor - men fick inga svar.
Ville veta vad det är för fel - "vi vet inte vad det beror på än".
Hoppas, ber, önskar...
Kram,
M
Hej! Hoppas de tre växer till sig med större dos... Tack för tipset med sprutorna, vi testar det i kväll. Kram.
Åhhh, fina du, du ska veta vad jag hoppas för dig!!!
Det bara måste bli ändring nu när du börjar med den högre dosen, måtte blodprovet se bra ut..
Men vet du vännen, att vi måste ju träffas i alla fall, även fast det inte blir på kliniken så får det bli hos dig eller mig!! Det är ju redan bestämt!
Nu hoppas, hoppas vi så innerligt!!
Tack för din kommentar också vännen! Jag har tänkt på sig ena dagen och kommer fortsätta att tänka på dig..
Kramar i massor!
