min längtan - mitt hopp

Yeeeey. Fått mens nu. Ikväll sprayar jag mina två första puffar Synarela!!! :)

Nåååå. Nu vill jag börja!!! Kom nu, mensen!

Vad tårarna föll igår. Ångest och oro över ifall det inte kommer att fungera.
Idag känns det bättre. Jag vaknade kl 8, utvilad. Klev upp, gick ut i stallet i bara morgonrocken och släppte ut hästarna. Åt frukost, varm nyponsoppa och lihapiirakka från Finland. Har tänt lite ljus och kollar på tv. Det är evigheter sen jag i lugn och ro kollade på en film. Bredvid mig ligger vovvarna och katten ligger i knät. Mysigt.
Idag ska jag försöka mig på att bara ta det lugnt, tänka på mig själv, småstäda lite och på kvällen ska jag försöka ta mig iväg på kaffe hos någon. Detta ska bli en bra dag!

Väntar fortfarande på blödning. Har haft förkänningar ända sen i onsdags. Men psyket förskjuter väl mensen. :/ Väntar, väntar...

Somnade efter nattpasset vid kl 11.00, vaknade 16 med ett sånt tryck över bröstet. Jag vet ju att det är ångest. Gjorde ett försök att kliva upp (ledig inatt iaf), gick upp och åt, tänkte att det skulle lätta. Nej minsann. Så har legat i sängen och försökt vila bort mitt värkande hjärta. Måste dock upp för att göra stallet nu. Sen blir det raka spåret till sängs igen. Kroppen säger vila.

Hjärtklappning. Råångest. Sista chansen. Längtar. Men rädd för fail.

Nu väntar jag på mensen som aldrig förr! Hatar verkligen biverkningarna av sprayen, men vill köra igång nu.
Både jag och maken är så förväntansfulla. <3
Ska vi äntligen få bli föräldrar tillsammans? Jag är i extas över detta, men vågar inte riktigt riktigt vara det. Hoppas innerligt att vårt guldägg stannar kvar i mig när det sätta in i december. Men vågar man hoppas? Har fortfarande känslan: "jag kommer aldrig få barn". Försökte dock tänka positivt. Om två månader vet vi...

Så här ser det ut för oss nu:
Så fort jag får mens (om några dagar) ska jag börja med Synarela + folsyretabletter. Efter två veckor ska jag lämna blodprov så de ser om jag är nog nedreglerad. Det är ju inga problem det eftersom jag redan är så klimakteriekossa. ;) Det är de första stegen. Efter det blir det östrogentabletter och första eller andra veckan i december är det dags för insättning av vårt embryo. <3 Sen är det ruvning och kniiiiip som gäller.
Vi fick veta att vi delar på vår donator med ett annat par (som vi inte kommer få träffa). Vår älskade godhjärtade donator kommer också vara på kliniken samma dag som vi. När hon tar ut äggen ska min man lämna sperma. På ett vis vill jag få träffa denna underbara människa som är villig att hjälpa oss att få vårt efterlängtade barn. Men man får ju inte. Och det är nog bäst så också. Så nu väntar vi på mensen så vi kan köra igång!!!

Efter beskedet i februari kändes det som "nej, nu ger jag upp". I maj skickades en remiss från sjukhuset i Sollefteå dels pga mitt för tidiga klimakterium och dels pga felbehandlingen. I fredags ringde mobilen: "Ja, hej. Det är dr Solensten på IVF-kliniken i Umeå". Chockad. Redan?!!
Han ville att vi skulle komma till Umeå idag. Och nu sitter vi här. Uppdaterar sen. Oj. Händer detta?!