min längtan - mitt hopp

Känner mig så himla besviken på kliniken. De skrev att de skulle höra av sig INNAN jul. Nu är det över två veckor sen jag fick mailet. Usch.
Och så ska man försöka få livet att rulla på. Det är som om mina familjemedlemmar inte alls förstår att jag är en människa med behov också. Finnas till för andra det ska jag göra, ständigt, alltid, jämt. Men jag då? Ibland känner jag bara "blä" rent ut sagt. Och det är precis vad jag känner nu. Min sorg glöms bort. Jag menar inte att det ska ältas - men lite tyst förståelse för att jag kanske behöver få återhämtning mellan alla turer.
Så god natt.