Så här är det verkligen!
Känslan att vara ofrivilligt barnlös.
"Tänk dig att du går i öknen, det är fruktansvärt varmt, så varmt att du inte vet var du ska ta vägen. Solen gassar hela dagen och ingen skugga finns någonstans i sikte. Det enda du ser är sand, sand, sand. För att ta sig framåt är det enda sättet att vandra i den stekheta sanden. Du är helt slut, flåsar och suktar efter att åtminstone fukta läpparna med lite vatten. Du är så hungrig att du inte tror att du orkar ett enda steg till men du måste kämpa. Någon gång emellanåt kommer någon förbi med ett glatt hejarop och säger “kämpa på, det kommer att ordna sig” sedan är personen borta, lika snabbt som den kom. Du höjer huvudet en aning men bara en kort kort stund.
Efter flera dagars promenad, fortfarande utan vatten och mat så ser du ett litet litet vattenhål långt därborta i horisonten. Du ökar takten och känner en liten förhoppning om att kanske få en gnutta styrka för att orka fortsätta. När du kommer fram till hålet har allt vatten dunstat, allt är borta, inte ens en endaste droppe finns kvar. En annan person kommer förbi och säger ” Vi får hoppas på det bästa, snart kanske det är din tur”. Och så fortsätter det, du hinner aldrig fram i tid, inte en enda gång till dessa vattenhål. Vattnet hinner dunsta precis innan du kommit fram. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Inget vatten kvar till dig inte, inte denna gång men kanske nästa.
Du fortsätter att vandra men nu börjar det kännas hopplöst. Kommer du verkligen att orka hela vägen fram, eller är det dags att ge upp? Det mesta går nu på vilja. Det finns inte mycket kraft och energi kvar längre. Helt plötsligt kommer det förbi en person med ett stort vattenglas, tittar på dig och dricker stora ljudliga klunkar. Det ser helt fantastiskt gott ut, din torra hals skriker efter att få smaka. Men det går tyvärr inte, personen kan inte dela med sig, hur mycket den än vill. “Tyvärr men jag håller tummarna att du snart ska få ditt vatten”. Dagarna går, nu ligger du stilla i den varma sanden och gråter. Du är uttorkad och svag men känner ändå att hoppet stiger något. Kanske är det din tur snart, eller inte. Snart kommer ytterligare en person förbi, med ett lika stort vattenglas. Personen dricker och tycker synd om dig. “Jag önskar jag kunde dela med mig, men det går tyvärr inte”. Tårarna kommer igen och du försöker slicka i dig den lilla vätskan som bildas från dina ögon. Du ger inte upp, du försöker resa dig, benen känns vingliga och du är alldeles yr. Nu orkar du bara ligga ner och hoppas på det bästa. Ingen vet hur fortsättningen blir för dig, det enda folk vet är att nu är det bara upp till ödet att bestämma hur fortsättningen blir. Alla hoppas, alla tror på dig, alla vill ditt allra bästa men ingen kan göra någonting. Du är ensam, ensam och övergiven. Viljan att fortsätta kämpa minskar i långsam takt för varje minut som går. Ytterligare ett vattenhål dyker upp, kanske om du har tur får du smaka men det återstår att se."
<3
