min längtan - mitt hopp

Lämnade blodprov idag. Har även pratat med kliniken om mina funderingar kring när jag ska börja med femanest och halvera Synareladosen. Jag ska köra på med folvidon och Synarela som vanligt tills de fått mina provsvar. Okej. Kör på.
Mådde illa imorse. Och huvudvärken är vardag. Det sköna med Synarelahuvudvärken är att den inte är så tryckande. Den är rätt mild.
Nu sova! Jobbnatt inatt! :) Tjing!

Ja, ikväll började vi prata om namn, jag och maken. Vi är ju inte ens gravida (än), men kom in på ämnet. Kändes så mysigt. Tänk om... Hoppas... <3

Har beställt min journal. Begärde att precis allt skulle vara med, provsvar och alla noteringar ända från start. Jag sa att det var för att vi skulle utomlands och göra äggdonation... Men det är ju för att ha allt för att kunna ha allt inför anmälan. Han ska fan i mig inte komma undan med det här.

Hjärtat värker. Jag har hållit mig sysselsatt. Men när natten smugit sig på kommer det - ångesten. Min man ligger borta på veckorna. Det är inte detsamma att raka i telefon heller. Och han kan inte prata med mig nu eftersom han ligger i husvagn med kollegorna. Jag mår illa. Mår dåligt. Det snurrar runt i huvudet: jag kan inte få barn. Imorgon ska jag ringa sjukhuset och begära mina journaler från utredningen. Sen ska vi anmäla läkaren. Det känns så orättvist. Varför jag?

Jag hann inte reagera igår. Läkaren från Umeå ringde ju sent på eftermiddagen. Jag skulle iväg och jobba natt, fick besök en sväng och såg till så styvbarnen och djuren fick mat. Jag for och jobbade, körde på hela natten, kom hem och däckade. Jag har sedan vaknat kl. 9, 11, 13 med hjärtklappning. Vaknade kl 14 och nu kom reaktionen. Ilskan, smärtan. Det blev för mycket. Jag ringde min syster, grät, fick prata. Jag ska anmäla läkaren till HSAN. Det sjunker in - jag kan inte få barn. Jag vill inte tro det. Jag har ju känt det, men de har ju tyckt att jag är "så ung och har alla möjligheter till graviditet" - trots att alla provet under fem år inte ens visat på ÄL. Vill bara dö.

De ringde från Umeå. Det sämsta beskedet någonsin. Jag KAN inte få barn - inte biologiskt iaf. Tydligen har de tagit ett FSHtest under vår fertilitetsutredning 2009. Det visade på 32 vilket är mycket högt. Det betydde att jag närmar mig klimakteriet. Jag har aldrig egentligen varit aktuell för IVF. Sollefteå hade inte skickat med detta provsvar. Sollefteå har aldrig ens talat om detta för mig. Jävla läkare. Jag har ju hela tiden frågat varför jag inte har ägglossning, men aldrig fått svar. Känner mig något lurad. Alternativ: äggdonation - vilket vi ska göra. Är lång kö. Sollefteå har gjort fel - de skulle då för tre år sedan fattat att IVF är uteslutet. Vi började vår utredning 2006 och det visade aldrig ägglossning. Vi hade haft bättre chanser då. Nu har det gått flera år och hela tiden har äggreserven minskat. Jag är arg.

Det högg ordentligt i hjärtat idag. En närstående sa idag till mig: "Du har ju en massa andra förmågor som inte de har". Detta sa hon när jag sagt att så många i familjen och bekantskapen bara verkar behöva säga ordet gravid så blir de det. Men... Jag skulle byta bort min musikalitet, mina sjukvårdskunskaper, mina psykologikunskaper, mina handarbetskunskaper osv. för mitt barn. Jag skulle gärna vara totalt tafatt - bara jag hade förmågan att få barn.
Det gjorde så ont.
Grät i bilen på väg till jobbet. Grät imorse. Grät precis innan jag for till jobbet. Väl inne på arbetet sätter jag på leendet mot patienterna. Söta, glada lilla sköterskan. Jo - det ska vara så jag är. Okej, men inom mig vill jag bara gräva ner mig någonstans. :'(

"-Det ordnar sig.
Det ska nog gå bra.
Är det meningen så får ni barn.
Alla kvinnor får inte barn, det bara är så."
Det sistnämnda spyr jag på. Känner ren avsky när jag får höra det. Helt ensam om detta irl. Bara ni dom förstår. Kärlek till er.

De ringde från kliniken. Behandlingen avbryts. Förstod nästan det. :(
Nu ska jag vänta på en blödning och sen kör vi igång med en annan behandling. Då utan suprecur och puregon. Fostimon och orgalutran. Två sprutor. Usch, vad jobbigt. Jag har dålig äggreserv har de kommit fram till - något som även jag fattat. Okej, deppa inte ihop nu, vila kropp och knopp och kör hårt sen! Men klart jag är ledsen. Men skönt att slippa suprecuren nästa gång!

Ja, jag blir så less. Inte bara på min kropp utan även på den urdåliga vården i Sollefteå. De fungerar ju som en mellanhand till Umeå när jag ska göra VUL. Idag såg han en follikel på 9 mm, två på 7 mm och en på 6 mm. Den där follikeln som var 10 mm i onsdags frågade jag efter, men jag fick inget svar. Han konstaterade bara att jag ju inte svarat nå bra. Slemhinnan 8 mm och i treskikt. Så något positivt iaf. Umeå ringer i eftermiddag och säkert blir det avbrutet. Suck. Men då kör vi på med hög dos från början nästa gång. Nu tog jag ju 300 IE puregon i 9 dagar innan höjning till 450. Så. Bara bota ihop och ta nya tag. Det får med andra ord bli bebis 2013 istället.
Kram

Jobbat långdag idag, 7-20.30. Haft en molvärk från eftermiddagen som övergick i illamående på kvällen. Hängde över toastolen på jobbet, men kom inget. Mår inte spyilla nu, men vet inte hur jag ska fixa att mocka, hämta hö och bära ut vatten till hästarna. Magen är även sjukt svullen. Meeeen är glad samtidigt. Ngt händer. ;)

Vi fortsätter! De ringde från kliniken. Fortsätter med 450 puregon. Blodprov imorgon igen. VUL på fredag. Har fått ytterligare två sprutor utskrivet, så nu har jag fyra ampuller oöppnade. Nu verkar det som om det kanske blir av! :D äntligen!!!

Den ökade dosen puregon har gett resultat. :) fem äggblåsor, 3 st i höger och 2 st i vänster (som hittades utan problem av denna gynläkare). Endometriet var i treskikt och 7 mm!! I fredags var den tre mm. Folliklarna var 10, 7, 5, 5 och 4,5 mm! Så det händer! Behöver alltså hög dos. Väntar på att Umeå ska ringa för vidare diskussion. JAG FUNKAR!!!!!

Imorgon kl 9 är det dags för VUL igen. Denna gång tänker jag inte ge mig förrän de med säkerhet har hittat min Vä äggstock. Ja, jag må vara svårundersökt som alla gynekologer säger - men tänk om det finns nå ägg i den?! Vågar ju inte ens hoppas. Ber till min Gud att det gett resultat. Hoppas innerligt, innerligt att något hänt. Jag har ju magont - eller är det psykiskt? Nej - jag vet vad jag känner. Hoppas. Hoppas Håll tummarna för mig imorgon.
Kram
M

Alltså. Det här är så skumt. Igår kväll började jag känna otrolig ömhet liksom på vänster sida precis under huden. Alltså inte inne i buken - utan precis under huden. Jag måste googla ikväll och kolla om det är möjligt. För jag är verkligen öm där. Skulle inte förvåna mig med tanke på hur missbildad jag känner mig där nere i övrigt.

450 enheter ska jag ta nu. Jaha, lär fan inte gå ändå. Pessimisten jag.

De ringde. Ökad dos puregon till 450. Vilket innebär att jag inte har nog mkt puregon på måndag. Jaha ja. Det kommer inte gå iaf. Suck. Tycker livet känns nattsvart.