Vår resa...
Jag började längta efter barn tidigt. Det var inget jag delade med mig av till andra och jag försökte inte heller att bli gravid med mina första pojkvänner. Jag åt p-piller. Besvärades redan i ungdomen av hemska menssmärtor, oregelbunden mens och faktiskt redan då en känsla av att jag inte kan få barn - konstigt nog.
Jag minns att en vän till mig sa "Du kommer att bli den första i vår klass att skaffa barn!" Vi var nog ca 16 år då.. Nej.. jag blev inte först - jag är snarare sist.
Jag slutade med p-piller när jag var 19. Det var som att jag kände på mig att det ändå inte kommer att bli något. Det blev det inte heller. Jag började min utredning när jag var 22, idag är jag 28. Vi utreddes i fem år! Jag åt pergotime i flera omgångar, aldrig visade blodproven som jag tog tre ggr per månad att jag hade någon ägglossning. Vår läkare Tidigt sa jag till min läkare att jag tror att jag har endometrios. Jag hade läst om allt på internet och det stämde verligen in på mig. Det tog tre år innan han gjorde en laparaskopi som bekräftade vad jag trodde. Suprecur i sex månader, sen skulle vi återigen avvakta... Jag tycker att det varit ett ständigt "avvaktande". Efter att vi "avvaktat" i nästan ett år blev vi inkallade för att få veta att vi var färdigutredda och remiss till Umeås IVF-klinik skulle skickas. Hoppet tändes i mig! Äntligen!! Nu kanske?? Läkaren sa att det var ca en månads väntetid... Jo, säkert...
Nu är vi igång iaf. Jag sprayar nu med Suprecur (inne på 6e dagen) som är en medicin som ska "släcka ner" systemet nertill. Det ska undvik spontan ägglossning (fast jag har ju inte ens ägglossning...) Jag tar medicinen 7.00, 15.00 och 23.00. Bara att ställa klockan de lediga dagarna och spraya på. Biverkningarna har kommit. Hade ett rent helvete när jag behandlades med Suprecur mot endometriosen och det var ett halvår. Så jag vet ju vad jag har att vänta. Hittills är det tröttheten som slagit på mig och illamående. Jag ska spraya på tills jag får en blödning (ca 2 veckor beräknas det behövas spraya). Då ska jag kontakta IVF-kliniken som talar om när jag ska börja med att injicera mig själv med spruta en gång per dag. Sprutan gör så att äggen växer (om jag ens har några ägg?). 6e sprutdagen ska jag lämna blodprov. 9e sprutdagen ska jag göra ultraljud så de ser hur äggen vuxit...
Ska berätta om vårt första besök på IVF-kliniken i tisdags.
Umeå universitetssjukhus är stort. Vi hade tid kl 11. När vi väl lyckats hitta en parkering var klockan 10.40. Ja, men vi hade ju gott om tid. Jag var stressad, vresig och nervös.
Väl inne på sjukhuset letar vi upp Kvinnokliniken på en gigantisk tavla. Vi hittar den och ser hur vi ska gå. Den låg låååångt bort. Jag sa till min man att vi skulle skynda oss för jag ville hinna gå på toa och pinka innan gynundersökning. Vi ilade iväg, när vi väl hittat till Kvinnokliniken var det kö. Drog en lapp.. var några kvinnor före mig. Klockan var nu tio i elva.. vad något stressad. Det blev mitt nummer och jag anmälde mig. "Men du finns inte i datorn...?"säger kvinnan bakom glaset. "Va?!" vräker jag ur mig och hinner tänka: "Har de glömt att boka in oss? Har vi kommit på fel dag?" Fast jag hade ju kollat på kallelsepapperen 100000 ggr, så det var rätt dag.
"Vilken läkare ska du träffa?" undrar hon. "Tell Jakobsson", svarar jag uppgivet. "Jahaa.. då ska du väl till IVF-kliniken?" undrar hon.
"Ja, var är jag nu då?"
"Kvinnokliniken", svarar hon.
"Men Gud.. oj, ja, men var ligger IVF-kliniken?!!" nu är jag riktigt stressad, klockan är fem i elva. Jag måste hinna pinka! Hatar dessutom att komma försent. Hon försökte förklara, men kom till slut fram till att vi borde gå tillbaka till stora entrén och kolla på tavlan. "Okej, tack!"
Jag grabbar tag i min man och säger att vi måste springa.. vi joggar lite fint där i korridorerna, tillbaka till entrén. Vi hittar IVF-kliniken.. och den ligger också låååångt bort. Bara att rusha lite till. Vi hittar till IVF-kliniken. Det är tomt i väntrummet. Det står en liten fin soffa och två fåtöljer där och i taket hänger en TV. Det var väldigt litet och mysigt. På en dörr står det IVF-kliniken reception - den är låst. Jag knackar. Ingen öppnar. Mer stress. Men nu måste jag på toa! Klockan blir fem över elva. Finns inte en människa där. Jag är stressad till tusen nu. Försöker läsa "Sköna Hem", men bläddrar bara förbi allt. På TVn är det Kalle Moraeus. Min man gillar honom.. Lägger ifrån mig tidningen och ber min man leta upp någon att fråga om vi är på rätt ställe. Han hittar en sköterska (som inte hörde till kliniken) som sa att vi var på rätt ställe. Vi väntar vidare... 11.15 kommer en kvinna, låser upp receptionen och ursäktar att vi fått vänta. De hade haft APT som drog ut på tiden. Phuuu... kan andas ut. Vi betalar, anmäler oss och sätter oss ner igen för att vänta. Vi hinner inte vänta många minuter förrän Dr. Tell Jakobsson kommer. Vi går in till hans rum. Han går igenom våra journaler, höjer på ögonbrynen när han ser att vi varit under utredning i hela fem år. Han tyckte det var så väldigt lång tid mellan all dokumentation. Javisst, det var ju då som det skulle "avvaktas" - självklart fanns inget att dokumentera då. Läkaren går igenom hur behandlingen kommer att gå till, han visar för min man (jag har ju läst på om ALLT och kunde hela processen). På gynundersökningen kunde han se en endometrioshärd och en ägglossning som antingen varit eller var på gång. Vi hade verkligen superdundertur för Suprecur ska startas på 21a cykeldagen, och just den dagen var 21a cykeldagen. TUR!!! Var tredje par blir gravida med IVF, man får två försök gratis - tidigare tre (typiskt). Efter en timme hos läkaren var vi klara. Vi hade tid en timme senare hos en sköterska som skulle gå igenom medicinerna med oss. Vi gick ner till apoteket och hämtade ut alla mediciner. Betalade 1800 för dem, resten går på högkostnadsskyddet. 10.000 kr gick alla mediciner på. EN spruta kostar 3500. Vansinne alltså. Och fulladdade med hormoner.
Tänk om bebis äntligen blir av nu...
Sprayade första dagen kl 7,15 och 23. Ändrade andra dagen till 7.30, 15.30 och 23.30. Och så har det rullat på... illamående och trötthet.. hittills. Inga värmevallningar - än.
Resan har börjat... jag hoppas, jag hoppas...och längtar.. och samtidigt tror jag det kommer skita sig totalt..
Jag minns att en vän till mig sa "Du kommer att bli den första i vår klass att skaffa barn!" Vi var nog ca 16 år då.. Nej.. jag blev inte först - jag är snarare sist.
Jag slutade med p-piller när jag var 19. Det var som att jag kände på mig att det ändå inte kommer att bli något. Det blev det inte heller. Jag började min utredning när jag var 22, idag är jag 28. Vi utreddes i fem år! Jag åt pergotime i flera omgångar, aldrig visade blodproven som jag tog tre ggr per månad att jag hade någon ägglossning. Vår läkare Tidigt sa jag till min läkare att jag tror att jag har endometrios. Jag hade läst om allt på internet och det stämde verligen in på mig. Det tog tre år innan han gjorde en laparaskopi som bekräftade vad jag trodde. Suprecur i sex månader, sen skulle vi återigen avvakta... Jag tycker att det varit ett ständigt "avvaktande". Efter att vi "avvaktat" i nästan ett år blev vi inkallade för att få veta att vi var färdigutredda och remiss till Umeås IVF-klinik skulle skickas. Hoppet tändes i mig! Äntligen!! Nu kanske?? Läkaren sa att det var ca en månads väntetid... Jo, säkert...
Nu är vi igång iaf. Jag sprayar nu med Suprecur (inne på 6e dagen) som är en medicin som ska "släcka ner" systemet nertill. Det ska undvik spontan ägglossning (fast jag har ju inte ens ägglossning...) Jag tar medicinen 7.00, 15.00 och 23.00. Bara att ställa klockan de lediga dagarna och spraya på. Biverkningarna har kommit. Hade ett rent helvete när jag behandlades med Suprecur mot endometriosen och det var ett halvår. Så jag vet ju vad jag har att vänta. Hittills är det tröttheten som slagit på mig och illamående. Jag ska spraya på tills jag får en blödning (ca 2 veckor beräknas det behövas spraya). Då ska jag kontakta IVF-kliniken som talar om när jag ska börja med att injicera mig själv med spruta en gång per dag. Sprutan gör så att äggen växer (om jag ens har några ägg?). 6e sprutdagen ska jag lämna blodprov. 9e sprutdagen ska jag göra ultraljud så de ser hur äggen vuxit...
Ska berätta om vårt första besök på IVF-kliniken i tisdags.
Umeå universitetssjukhus är stort. Vi hade tid kl 11. När vi väl lyckats hitta en parkering var klockan 10.40. Ja, men vi hade ju gott om tid. Jag var stressad, vresig och nervös.
Väl inne på sjukhuset letar vi upp Kvinnokliniken på en gigantisk tavla. Vi hittar den och ser hur vi ska gå. Den låg låååångt bort. Jag sa till min man att vi skulle skynda oss för jag ville hinna gå på toa och pinka innan gynundersökning. Vi ilade iväg, när vi väl hittat till Kvinnokliniken var det kö. Drog en lapp.. var några kvinnor före mig. Klockan var nu tio i elva.. vad något stressad. Det blev mitt nummer och jag anmälde mig. "Men du finns inte i datorn...?"säger kvinnan bakom glaset. "Va?!" vräker jag ur mig och hinner tänka: "Har de glömt att boka in oss? Har vi kommit på fel dag?" Fast jag hade ju kollat på kallelsepapperen 100000 ggr, så det var rätt dag.
"Vilken läkare ska du träffa?" undrar hon. "Tell Jakobsson", svarar jag uppgivet. "Jahaa.. då ska du väl till IVF-kliniken?" undrar hon.
"Ja, var är jag nu då?"
"Kvinnokliniken", svarar hon.
"Men Gud.. oj, ja, men var ligger IVF-kliniken?!!" nu är jag riktigt stressad, klockan är fem i elva. Jag måste hinna pinka! Hatar dessutom att komma försent. Hon försökte förklara, men kom till slut fram till att vi borde gå tillbaka till stora entrén och kolla på tavlan. "Okej, tack!"
Jag grabbar tag i min man och säger att vi måste springa.. vi joggar lite fint där i korridorerna, tillbaka till entrén. Vi hittar IVF-kliniken.. och den ligger också låååångt bort. Bara att rusha lite till. Vi hittar till IVF-kliniken. Det är tomt i väntrummet. Det står en liten fin soffa och två fåtöljer där och i taket hänger en TV. Det var väldigt litet och mysigt. På en dörr står det IVF-kliniken reception - den är låst. Jag knackar. Ingen öppnar. Mer stress. Men nu måste jag på toa! Klockan blir fem över elva. Finns inte en människa där. Jag är stressad till tusen nu. Försöker läsa "Sköna Hem", men bläddrar bara förbi allt. På TVn är det Kalle Moraeus. Min man gillar honom.. Lägger ifrån mig tidningen och ber min man leta upp någon att fråga om vi är på rätt ställe. Han hittar en sköterska (som inte hörde till kliniken) som sa att vi var på rätt ställe. Vi väntar vidare... 11.15 kommer en kvinna, låser upp receptionen och ursäktar att vi fått vänta. De hade haft APT som drog ut på tiden. Phuuu... kan andas ut. Vi betalar, anmäler oss och sätter oss ner igen för att vänta. Vi hinner inte vänta många minuter förrän Dr. Tell Jakobsson kommer. Vi går in till hans rum. Han går igenom våra journaler, höjer på ögonbrynen när han ser att vi varit under utredning i hela fem år. Han tyckte det var så väldigt lång tid mellan all dokumentation. Javisst, det var ju då som det skulle "avvaktas" - självklart fanns inget att dokumentera då. Läkaren går igenom hur behandlingen kommer att gå till, han visar för min man (jag har ju läst på om ALLT och kunde hela processen). På gynundersökningen kunde han se en endometrioshärd och en ägglossning som antingen varit eller var på gång. Vi hade verkligen superdundertur för Suprecur ska startas på 21a cykeldagen, och just den dagen var 21a cykeldagen. TUR!!! Var tredje par blir gravida med IVF, man får två försök gratis - tidigare tre (typiskt). Efter en timme hos läkaren var vi klara. Vi hade tid en timme senare hos en sköterska som skulle gå igenom medicinerna med oss. Vi gick ner till apoteket och hämtade ut alla mediciner. Betalade 1800 för dem, resten går på högkostnadsskyddet. 10.000 kr gick alla mediciner på. EN spruta kostar 3500. Vansinne alltså. Och fulladdade med hormoner.
Tänk om bebis äntligen blir av nu...
Sprayade första dagen kl 7,15 och 23. Ändrade andra dagen till 7.30, 15.30 och 23.30. Och så har det rullat på... illamående och trötthet.. hittills. Inga värmevallningar - än.
Resan har börjat... jag hoppas, jag hoppas...och längtar.. och samtidigt tror jag det kommer skita sig totalt..
Kommentarer
Trackback
