min längtan - mitt hopp

Jo. Jag ska börja förbereda min kropp nu. Minska/slopa kaffet. Börja promenera. Äta bättre. Just nu lever jag ju inte det allra nyttigaste livet. Men nu ska jag allt försöka ta mig i kragen och röra på mig mer. Får väl uppdatera över hur det går.

Ja, det är bara ledsamt alltihop.

I eftermiddag ringde Linda från kliniken. MAJ. I maj är det vår tur. Vår donator är ny. Hon matchar mig väldigt bra. Helt och hållet faktiskt. Samma ögonfärg, längd, vikt, hårfärg. Det är oväsentligt för mig. Huvudsaken att hon har några ägg.
Pratade länge med ssk Linda. Hon var så himla bra att prata med. Förstående. Lyssnade. Det var skönt. Maken kan jag tyvärr inte prata med. Eller jo - jag försöker. Han har väldigt svårt för det. :'( Det är väldigt tärande på relationen.
God natt

Teckningen visar en del. Känner mig så ensam med dessa känslor. Dippat i två dagar nu. Måste komma upp, ur detta. På något vis.

Jag är ett enda skådespel. Jag är inte särskilt glad. Nej.
Men jag beter mig. Jobbar. Äter. Städar. Tvättar. Men gnistan. Den som fanns förut. Den har slocknat. Finns inte mycket låga kvar längre.
Är mycket ledsen. Gråter mycket. Själv. Just för att jag vet att min närmaste omgivning inte skulle kunna hantera det.
När ska smärtan gå över?

På jobbet nu. Köpte energidryck innan. Känt mig relativt pigg - tills nu. Kämpar för att hålla mig vaken. Snart börjar morgonsysslorna..
Vill hem och sova. Men bara tre timmar kvar tills jag får det. Kämpa på.
Nu larmar det. Så får skriva mer sen.

Det här börjar vara alldeles för jobbigt. Förstår verkligen inte varför fler inte donerar. Det är ju inte ett BARN som doneras. Varje månad går ju ägg till spillo när de har ägglossning. Men att ge ett ägg till ngn som verkligen behöver det - då blir det plötsligt så himla stort och svårt..?! Ett ägg som man ändå går till "spillo"!
Jag är så himla arg på allt. Hatar allt. Och ska till på köpet jobba inatt - utan sömn. Men flera timmars gråt i ögonen. Avskyr.

De har ringt från Umeå. Eventuellt april. KANSKE alltså. Och då är vi ändå högprioriterade. Fy fan, om jag hade några ägg hade jag donerat för fullt. Ja - jag vet att jag är partisk, men jag vet också hur barnlösheten känns. DET vet inte de som har barn. Jag är ledsen, arg, frustrerad och full av så jäkla mycket smärta.

En egen korsdonator hade verkligen behövts. Men då måste man ju ha vänner också. Hoppsan. Då var det ju kört. Mitt umgänge är ju 40 + och räknas som för gamla.

Vilket skit.

En riktigt crappig dag igår. Städade nedervåningen. Det var behövligt. Mycket behövligt. Önskar jag kunde fått mer hjälp med städningen eftersom vårt hus är så himla stort, men men.
Stöp i säng kl 23 och grät och grät. Vid 3 vaknade maken, vi pratade och jag fick dryfta känslor. Hatar att känna denna tomheten. Konstant och ständigt.

Känner mig så himla besviken på kliniken. De skrev att de skulle höra av sig INNAN jul. Nu är det över två veckor sen jag fick mailet. Usch.
Och så ska man försöka få livet att rulla på. Det är som om mina familjemedlemmar inte alls förstår att jag är en människa med behov också. Finnas till för andra det ska jag göra, ständigt, alltid, jämt. Men jag då? Ibland känner jag bara "blä" rent ut sagt. Och det är precis vad jag känner nu. Min sorg glöms bort. Jag menar inte att det ska ältas - men lite tyst förståelse för att jag kanske behöver få återhämtning mellan alla turer.
Så god natt.